Det är mer höst än någonsin. Jag har köpt en kub, nu har jag något att göra tills jag fyller fyrtiofem. Köpte handkräm, pennvässare, var hos en vän just och såg en film. Åt grekiskt till lunch, gick och sparkade på löven i parken mellan två föreläsningar. Man vet så tydligt, när det inte stämmer, ändå fortsätter man spela. Varför gör man det? Kanske orkar man inte ta pinsamheten. Genansen. Vad är det i genans som är så farligt. Är det att möta sig själv?

Jag börjar längta efter att spela piano. Jag vill så småningom få hit mitt. Jag undrar bara hur de ska orka bära det uppför alla trappor, vilka flyttkarlar de än är. Antingen kommer jag stå som en hök och på ett leksamt överspänt sätt övervaka hela processen. Som om jag skojar om att jag är så orolig. Som om det hindrar mig från att känna efter om jag verkligen är orolig. Kanske borde jag bara helt lämna platsen när de flyttar. Det kanske är bäst.

Jag undrar, finns det? Finns det där, som ligger bakom och under. Finns det alls eller verkligen. Jag undrar, kan man trä in sina händer där under de matematiska formlerna skrivna med blyerts i ett grönt litet skrivhäfte? Om man kan fatta den andres händer där under 5+7. Om man alltså kan fatta varandras. Det är en fråga jag har, men jag skulle nog inte direkt gilla ett, svar.

Anna Moll.