Satt och skrev en tenta igår framåt tolv-snåret på dagen när det plötsligt spreds nånslags konstig stämning i rummet, jag kände bara av det som en svag förnimmelse, för jag satt och var koncentrerad på det jag just skrev. När jag tittade upp sen efter en liten stund så hajade jag; Jaha, det var ju bara solen.

Går i tankar här om att jag ska sticka ut och springa. Jag ska väl det.

Är trött.

Har varit på möte, fick lite inspiration. Ska inte sätta igång med några jävulska projekt nu. Vila.

- GICK ÅSKAN ÖVER BERGET

Sannerligen.

Det är storm. Eller stårm, som man säger i Skåne. Jag tycker om det. Jag tycker om regn, jag tycker om storm, jag tycker om åska. Är det normalt? Jaa, oh ja, det är helt normalt att tycka om storm och inget man behöver oroa sig över, läs mer på 1177.se om du fortfarande är orolig.

Jag har varit och jobbat idag, det var minst sagt lättad och uppfriskad stämning där. Jag kände mig lätt till sinnet däremot av att inte jobba där 24-7 kan jag säga. Sovit lite. Ska ta tag i pluggande.

Ska få en micro.

Ska koka pasta.

Ska äta en god måltid och ska njuta.

Alla dessa ska.

På tåget: en liten flicka som åker med sin pappa, i deras 4-säte en okänd kvinna, jag sitter bakom och hör, men ser inget. Flickan berättar om de två Pippi Långstrump-sångerna som finns. Den på tv och den vanliga. Och sjunger dom, för kvinnan tror jag och så frågar hon henne varför hon är så tyst. Sen börjar hon berätta vad hon kan säga på engelska, med uppfodrande röst talar hon om vad saker och ting heter, mun, näsa, ögon, ko, gris, ko, gris igen, fish..fish fish..är fisk. Det roliga, och smått fina är ju tjejen såklart, men det som är ännu finare är de runtikring som tittar och hör, och ler. Det är grymt. Jag tjyvkikar på dom försiktigt försiktigt, som de lever sig in, spricker upp och ser glada ut. Så jag kan inte låta bli att le, åt dem som ler åt barnet.

På bussen, den är full, folk står, jag har en del kassar. En kvinna reser sig upp för en tant. Vi kör. En tjej i knallröd jacka kommer gående i gången, hon är rätt ung 18-19, hon stannar vid dörrarna, där vi är flera som står. Hon pratar i mobiltelefon. Hon pratar HÖGT i mobiltelefon. Hon börjar berätta om att hon tog alla bollar och inte släppte in något mål (hm, i vaddå tänker jag) om helgen, vad hon har gjort idag, att hon hittade något hon köpte, allt möjligt. Fyra, fem stycken människor som står framför henne vänder sig om och tittar mot henne, misstroget, tänker kanske snälla för i helvete sluta. Någon suckar. Hon är väldigt störig. Jag kan inte låta bli att fnissa åt alltihop. Får ögonkontakt med någon, alla hör. Alla tycker. Tjejen fortsätter prata. Hon säger att hon har börjat få jättekul nu, jättekul verkligen jättekul, att det blivit ungefär som hemma, jättekul, snart iallafall, att hon har haft fullt upp de här dagarna och att allt gått iett, och hon har knappt hunnit tänka (bussen himlar med ögonen), att det ska bli jättekul när du kommer ner så att jag får VISA DIG MALMÖ (nästan skriker hon ut över hela bussen på bred Stockholmska) och ALLA ÄR JÄTTETREVLIGA HÄRNERE!!!

Sen ska hennes kompis äta, hon gnäller lite över detta och tillslut lägger hon på.

Sköönt, känner man. Hon tystnar och tittar ner i golvet, som om hon vore osynlig, som om ingenting av det som just hänt faktiskt hänt. Och man tänker "hähä!" och "djävla looser" eller nej? Nej. Man tänker inte det, konstigt nog. Man tänker fan, vad ensam hon verkar. Hon hoppar av på samma station som jag, först av alla, helt tyst och försvinner bort i mörkret.

Jag har köpt en halsduk!

Anna

Kom på halv tolv igår kväll/natt att jag inte hade min plånbok. Det fanns inte en pinal som låg på fel ställe i lägenheten och ingenstans den kunde vara. Mitt huvud stod helt still när jag försökte tänka tillbaka på var jag haft den, men i stort sätt det enda som fladdrade förbi min inre syn var alla kort; visakort, körkort, busskort, legitimation, lånekort, ett presentkort på café, ett kort på mitt kusinbarn, ja allt möjligt blev plötsligt synligt för mig. Jag gav mig ut i natten för att se om jag tappat den på vägen från affären, då när jag gick där längs trottoaren och sökte med argsint blick fick jag en minnesbild av att jag lagt ifrån mig den när jag packade varorna inne på coop, tidigare under dagen. Att jag tänkt; nu lägger jag ifrån mig plånboken här, det är inte bra, men jag kommer ihåg den. Och att sedan hade kunden efter mig's varor kommit åkande emot mig när jag stod och packade kassen, att jag blivit stressad av detta och raffsat åt mig mina varor och gått. Sju imorse vaknade jag, traskade till coop, frågade kassörskan - hon plockade fram den.

Hade föräldrarbesök idag. Det var trevligt men tråkigt när de åkte. Det är något sorgligt över det hela. Att de åker till mig och hälsar på mig i en annan stad och att jag bjuder dom på middag och sen åker de hem. Fel.

Men. Så är det att växa upp.

Skulle hunnit iväg till några kompisar och bakat bröd idag, det hade varit bra för här finns enkom en fralla, men jag hann inte och jag tänker inte hänge mig åt stress.

Jo, en annan grej jag tänkte på. Ibland känner jag mig fruktansvärt, liten på jorden. Jag vet inte om ni upplevt det, men, jag skulle tro det. Ibland, när det slår mig att, jag är en enda människa, i ett litet land, på en jättestor planet, i en enorm enorm rymd. Här sitter jag på mitt vardagsrumskontor och har en admin på ett socialt forum, har en bild där och vänner och en wall och det finns tom dom som har en virtuell farm de håller på och när dagarna i ända, och jag undrar bara; vad är poängen?

Sen kanske man går in på aftonbladet.se och ser att Erton gjort fyra mål för Sveriges U21-landslag och då blir man lite glad och det känns som att, där på den planen, fanns det kanske mening just då. Det fanns något slags spel de deltog i som för stunden blev en hållpunkt, de kunde ha roligt kring, strida för och ingå i. Det är inte fy skam.

Intet, slog över mig, och för att återgå till vad Heidegger säger, och i viss mån Sartre och även Kirkegaard; intet är en förutsättning för varat.

Och nu? Få tid att spela in musik och gå in mina skor.

På återséende/

Anna

Nu ska det bli en rejäl städning här, det är en jakt mot klockan, sitter och pillar på Spotify för att ha en bra lista till det. Det är ju viktigt. Att ha en bra LISTA. Såg lite av Skavlan igår när Roseanne Cash var där, hon hade fått en fin lista av sin far. Själv har jag börjat läsa Mig äger ingen och funderar lite på vad utbildning är, och kunskap. Roseanne hon tyckte att den där listan var hennes utbildning. Det var den kanske.

Kom på mig själv med att zappa mellan filosofiska rummet på P1 och Paradise Hotel på tv6-play igår.

Ni kan ju tänka er vilken bred utbildning jag får.

Har varit en sväng i Danmark idag, på jobb. Det var ganska trevligt. Jag missade mitt första tåg och det kändes som om himlen ramlade ner, men det gick bra ändå.

Håller på och funderar vad jag ska packa med mig till Norge, tio böcker har jag kommit fram till;
Stäppvargen

Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Luftslottet som sprängdes

Hundra år av ensamhet

I skuggan av San Siro

Skynda att älska

Blå boken och bruna boken, Wittgenstein

Liftarens guide till galaxen

Michael Nyqvist's bok

Jack

Och så snus.

Jag har vaccinerat mig. Det var en konstig, upptrissad stämning på vårdcentralen.

Jag hade alldeles glömt bort att det var idag, kom på det när jag låg i badet och klev upp och lagade mat som jag hivade i mig lite snabbt och så for jag dit.

Det första jag ser är ett ganska så fullt väntrum, bara människor i min ålder, det är lång kö tänker jag men det visar sig senare bero på att alla som sitter där sitter och väntar de obligatoriska 15 minutrarna efteråt då man kan reagera på vaccinet. En sjuksköterska går förbi och tappar några blad som faller mot marken, jag hör och ser henne utbrista: "Nämen Herregud!" Jag tänker att det är ovanligt att se en sköterska reagera starkt på något så litet, eller reagera starkt öht.

  Jag får komma in direkt, det är hon som tappade papprena som ska sticka mig, i rummet ser jag att det ligger en kille på en brits, med något över pannan, han verkar ha svimmat eller blivit yr. Inget konstigt egentligen, händer säkert titt som tätt när folk tar blodprov också. Jag hänger av mig och svarar på några frågor skriftligen och sköterskan säger till en annan sköterska att: "Var här i närheten, jag känner mig inte riktigt trygg i att vara här själv." Skumt, tänker jag, men låter det passera. Sätter mig ner i stolen och gör mig beredd, märker att sköterskan vill göra det hela snabbt, hon sticker in sprutan och det känns lugnt, bara ett litet stick, men sen när hon trycker in vaccinet så spänner det i musklerna liksom och gör lite mera ont, jag kommenterar det med ett: "Oh djävlar" eller liknande, inte speciellt allvarligt menat, snarare tvärtom. Hon svarar med "Fortsätt andas bara" Jag tänker att den här människan är nervös alltså.

Sätter mig utanför och väntar. Tänker att, om jag skulle börja må illa nu så är det bara mentalt, och märker hur jag börjar sitta och "leta" symptom på illamående i mitt inre. Skrattar lite inombords åt detta.

Sen kommer tre något yngre människor in, den ena har tårar i ögonen och den andre säger förfärat: Är det någon som kan tala om för oss varför vi ska göra detta?! De blir omhändertagna.

Dårhus, tänker jag och går därifrån 13 minuter senare.