Är man nöjd nu, men låtsas att man inte är nöjd, bara för att man ska slippa att bli missnöjd om man inte borde vara nöjd? Våga vara nöjd? Ja. Våga vara nöjd.

Innan, långt innan, föraktade jag nog att vara nöjd. Det var kanske ett svepskäl för att slippa vara arg, tänker jag.

Är man arg då är man missnöjd. Men om det är dumt att öht vilja vara nöjd då behöver man inte kännas vid sitt missnöje. Då kan man klara sig utan alltihopa. Då kan man tycka att om man är nöjd då har man gett upp, då är man förslappad och förlorad. Och att det bästa är att adrig vara nöjd, att aldrig aldrig nöja sig. Då är man på topp när man lever så, då lever man på riktigt. Det är idiotiskt att vara nöjd efter att ha ätit en god efterrätt t ex, sitta där och päsa, är det något att vara nöjd över? Vad tror folk? Eller vara nöjd för att man lyckats med något. Ok?

Nej, nöjd det är man bara inte. Såvida man inte är blåst då. Såvida man inte sitter där och tänker att allt är frid och fröjd, såvida man inte fattar vad livet handlar om. Det riktiga livet. Ja, det är typiskt svenskt att vara just nöjd. I Afrika, där är man inte nöjd, nej där lever man på riktigt. Man lever som om man låg intill självaste jordens pulsåder, varje dag och det är fan inget att vara nöjd över. 

Så, kan man tänka.