På tåget: en liten flicka som åker med sin pappa, i deras 4-säte en okänd kvinna, jag sitter bakom och hör, men ser inget. Flickan berättar om de två Pippi Långstrump-sångerna som finns. Den på tv och den vanliga. Och sjunger dom, för kvinnan tror jag och så frågar hon henne varför hon är så tyst. Sen börjar hon berätta vad hon kan säga på engelska, med uppfodrande röst talar hon om vad saker och ting heter, mun, näsa, ögon, ko, gris, ko, gris igen, fish..fish fish..är fisk. Det roliga, och smått fina är ju tjejen såklart, men det som är ännu finare är de runtikring som tittar och hör, och ler. Det är grymt. Jag tjyvkikar på dom försiktigt försiktigt, som de lever sig in, spricker upp och ser glada ut. Så jag kan inte låta bli att le, åt dem som ler åt barnet.

På bussen, den är full, folk står, jag har en del kassar. En kvinna reser sig upp för en tant. Vi kör. En tjej i knallröd jacka kommer gående i gången, hon är rätt ung 18-19, hon stannar vid dörrarna, där vi är flera som står. Hon pratar i mobiltelefon. Hon pratar HÖGT i mobiltelefon. Hon börjar berätta om att hon tog alla bollar och inte släppte in något mål (hm, i vaddå tänker jag) om helgen, vad hon har gjort idag, att hon hittade något hon köpte, allt möjligt. Fyra, fem stycken människor som står framför henne vänder sig om och tittar mot henne, misstroget, tänker kanske snälla för i helvete sluta. Någon suckar. Hon är väldigt störig. Jag kan inte låta bli att fnissa åt alltihop. Får ögonkontakt med någon, alla hör. Alla tycker. Tjejen fortsätter prata. Hon säger att hon har börjat få jättekul nu, jättekul verkligen jättekul, att det blivit ungefär som hemma, jättekul, snart iallafall, att hon har haft fullt upp de här dagarna och att allt gått iett, och hon har knappt hunnit tänka (bussen himlar med ögonen), att det ska bli jättekul när du kommer ner så att jag får VISA DIG MALMÖ (nästan skriker hon ut över hela bussen på bred Stockholmska) och ALLA ÄR JÄTTETREVLIGA HÄRNERE!!!

Sen ska hennes kompis äta, hon gnäller lite över detta och tillslut lägger hon på.

Sköönt, känner man. Hon tystnar och tittar ner i golvet, som om hon vore osynlig, som om ingenting av det som just hänt faktiskt hänt. Och man tänker "hähä!" och "djävla looser" eller nej? Nej. Man tänker inte det, konstigt nog. Man tänker fan, vad ensam hon verkar. Hon hoppar av på samma station som jag, först av alla, helt tyst och försvinner bort i mörkret.

Jag har köpt en halsduk!

Anna

Kom på halv tolv igår kväll/natt att jag inte hade min plånbok. Det fanns inte en pinal som låg på fel ställe i lägenheten och ingenstans den kunde vara. Mitt huvud stod helt still när jag försökte tänka tillbaka på var jag haft den, men i stort sätt det enda som fladdrade förbi min inre syn var alla kort; visakort, körkort, busskort, legitimation, lånekort, ett presentkort på café, ett kort på mitt kusinbarn, ja allt möjligt blev plötsligt synligt för mig. Jag gav mig ut i natten för att se om jag tappat den på vägen från affären, då när jag gick där längs trottoaren och sökte med argsint blick fick jag en minnesbild av att jag lagt ifrån mig den när jag packade varorna inne på coop, tidigare under dagen. Att jag tänkt; nu lägger jag ifrån mig plånboken här, det är inte bra, men jag kommer ihåg den. Och att sedan hade kunden efter mig's varor kommit åkande emot mig när jag stod och packade kassen, att jag blivit stressad av detta och raffsat åt mig mina varor och gått. Sju imorse vaknade jag, traskade till coop, frågade kassörskan - hon plockade fram den.