Jag har vaccinerat mig. Det var en konstig, upptrissad stämning på vårdcentralen.

Jag hade alldeles glömt bort att det var idag, kom på det när jag låg i badet och klev upp och lagade mat som jag hivade i mig lite snabbt och så for jag dit.

Det första jag ser är ett ganska så fullt väntrum, bara människor i min ålder, det är lång kö tänker jag men det visar sig senare bero på att alla som sitter där sitter och väntar de obligatoriska 15 minutrarna efteråt då man kan reagera på vaccinet. En sjuksköterska går förbi och tappar några blad som faller mot marken, jag hör och ser henne utbrista: "Nämen Herregud!" Jag tänker att det är ovanligt att se en sköterska reagera starkt på något så litet, eller reagera starkt öht.

  Jag får komma in direkt, det är hon som tappade papprena som ska sticka mig, i rummet ser jag att det ligger en kille på en brits, med något över pannan, han verkar ha svimmat eller blivit yr. Inget konstigt egentligen, händer säkert titt som tätt när folk tar blodprov också. Jag hänger av mig och svarar på några frågor skriftligen och sköterskan säger till en annan sköterska att: "Var här i närheten, jag känner mig inte riktigt trygg i att vara här själv." Skumt, tänker jag, men låter det passera. Sätter mig ner i stolen och gör mig beredd, märker att sköterskan vill göra det hela snabbt, hon sticker in sprutan och det känns lugnt, bara ett litet stick, men sen när hon trycker in vaccinet så spänner det i musklerna liksom och gör lite mera ont, jag kommenterar det med ett: "Oh djävlar" eller liknande, inte speciellt allvarligt menat, snarare tvärtom. Hon svarar med "Fortsätt andas bara" Jag tänker att den här människan är nervös alltså.

Sätter mig utanför och väntar. Tänker att, om jag skulle börja må illa nu så är det bara mentalt, och märker hur jag börjar sitta och "leta" symptom på illamående i mitt inre. Skrattar lite inombords åt detta.

Sen kommer tre något yngre människor in, den ena har tårar i ögonen och den andre säger förfärat: Är det någon som kan tala om för oss varför vi ska göra detta?! De blir omhändertagna.

Dårhus, tänker jag och går därifrån 13 minuter senare.

Shit asså! Jag har fått sån inspiration nu, vill bara spela in music och då ringer folk och tjatar på mig att jag ska se Purpurfärgen på 9:an, men det går ju liksom inte när man har mensvärk och bara vill göra annat. Så efter ca timmen kände jag att nej nu gör jag vad jag vill och satte mig vid datorn, då är batteriet i gitarren plötsligt slut. Tyypiskt. Jaha. Och dessutom är det kanske lite väl sent. Det är nu man borde bo i hus. Ah. Well. Min plansch var kvar, och den är uppe och jag är fasansfullt trött och får väl ge pupurfärgen en chans till eller NOT. Vi får se.

Hur mycket kaffe ska man behöva dricka, som i hur ofta, för att man ska sluta påverkas så värst mycket.

Jag köpte en fin plansch idag, bara sådär, och så glömde jag den i skolan. Attans fan med, skulle jag vilja säga. Men, den kanske är där imorgon, och sen kom jag på att jag kan ju köpa en ny i annat fall, det var ju inte just det exemplaret av planschen som var det viktiga. Och så tänkte jag att, sådär är det ju inte riktigt i relationer, i vänskaps eller andra, där är det ju just den människan man gillar, det exemplaret, men sen kom jag på att - nej! det kanske inte är det ändå, det kanske inte behöver vara så. Det kanske är att vara lite väl romantisk att se det så. 

Jag tänkte på detta innan idag också. Men tåg och tågavgångar. Man blir kanske ledsen om man missar en avgång, men inte just det tåget. 

Ja. Jaaaa. Ja, det verkar som att jag tänker på det här helt enkelt.

F ö är jag väldigt mätt och känner för jogging om en stund eller tennis eller varför inte lite squash? Och nu menar jag inte squash alltså, utan squash.

Puss.

Sitter här och är hemskt trött egentligen, det kryper på mig från hakan, upp över munnen och kinderna och börjar sakta nå ögonen från två håll. Har lyssnat igenom massa Radiohead, otroligt bra. Måste få tag i en tröja.

Har pillat lite med mixning på några testlåtar, det var rätt schysst. Men tid tar det.

Var och kollade efter vinterjacka idag, fann inget som direkt föll mig i smaken. Däremot en massa tröjor och så vidare som jag såg skymta förbi när jag snabbade genom butiker.

Jag har fått lite julstämning i kroppen, skulle vilja påstå att det kommer från luften, utomhusluften alltså.

För övrigt så har det här varit en fenomenal dag.

Anna.

Det är söndag. Jag ska åka och handla. Jag ska städa. Jag ska på fika. Jag ska gå en promenad med en människa och två hundar. Jag ska läsa en artikel.

Och framförallt ska jag kolla på Svt's 'Den stora resan' på Play. Jag började av en händelse se den igår, och jag slutade inte förrän efter sex timmar. Det värkte i hela mig när jag reste mig från datorn efteråt. Hungern rev som en varg ända ner i benen och händerna skakade.

Den var rätt bra ändå. Jag hade av någon anledning väldigt mycket förutfattade meningar mot det här programmet, men jag måste säga att det sjönk in helt ok. Jag tycker den ena pappan där, Rutger, han är rolig och rätt facinerande. Han har en sådan öppen och tillåtande stil och det är nog mycket tack vare honom som de verkligen kan ta till sig allt så bra som de gör. Jag gillar att de går in i det helhjärtat och utan att krångla. De jagar apor och bär hem dem som små väskor under axeln, de är med och tillreder dem och det slutar givetvis med att de äter upp dem. Jag gillar det, ja jag tycker verkligen om det. De reflekterar ständigt över allt de stöter på, men de kritiserar det inte och de värderar det inte. De tar emot. Sen finns det en familj som har det mycket svårare, Ludvika-familjen. De är också intressant att se. Barnen gråter ständigt. Den ena flickan ser inte alls ut att trivas när hon blir målad med ett rött kors i ansiktet pga att hon har mens (inte så konstigt kanske), och pappan som bitvis är grymt osäker blir generad och vet inte hur han ska hantera det eller sig själv medan mamman får försöka hålla ihop det hela. 

Det som är djäkligt intressant, är att alla deras svagheter, tar sig ton. De reagerar på ett eller annat sätt mot varandra. Reagerar genom att gråta, genom att göra saker som är tabu, genom att klumpa ihop sig, genom att inte våga. Och så är det otroligt intressant hur bra de kommunicerar, när de talar med varandra så pratar de väldigt ofta om samma saker. Barnen verkar ha lättare att omedelbart förstå. Och det blir viktigare för dem att tala ordlöst. Att prata med sin gestalt, sin utstrålning, sin inställning och sina tankar. De blir lättare att läsa av och de blir tydligare. De framstår.

Nå, två avsnitt kvar.

Anna

En konstant känsla av metallsmak i munnen, konstant.

Hittade ett band med Marilyn Manson, Metallica, Lives, Eels och Nirvana.

Det var roligt det. Sitter på spotify nu.

Är man nöjd nu, men låtsas att man inte är nöjd, bara för att man ska slippa att bli missnöjd om man inte borde vara nöjd? Våga vara nöjd? Ja. Våga vara nöjd.

Innan, långt innan, föraktade jag nog att vara nöjd. Det var kanske ett svepskäl för att slippa vara arg, tänker jag.

Är man arg då är man missnöjd. Men om det är dumt att öht vilja vara nöjd då behöver man inte kännas vid sitt missnöje. Då kan man klara sig utan alltihopa. Då kan man tycka att om man är nöjd då har man gett upp, då är man förslappad och förlorad. Och att det bästa är att adrig vara nöjd, att aldrig aldrig nöja sig. Då är man på topp när man lever så, då lever man på riktigt. Det är idiotiskt att vara nöjd efter att ha ätit en god efterrätt t ex, sitta där och päsa, är det något att vara nöjd över? Vad tror folk? Eller vara nöjd för att man lyckats med något. Ok?

Nej, nöjd det är man bara inte. Såvida man inte är blåst då. Såvida man inte sitter där och tänker att allt är frid och fröjd, såvida man inte fattar vad livet handlar om. Det riktiga livet. Ja, det är typiskt svenskt att vara just nöjd. I Afrika, där är man inte nöjd, nej där lever man på riktigt. Man lever som om man låg intill självaste jordens pulsåder, varje dag och det är fan inget att vara nöjd över. 

Så, kan man tänka.